Jubileumskonsert – Beethovens födelsedag

Beethoven 250 årsjubileum

Den 16 december 2020 är det 250 år sedan Ludwig van Beethoven föddes. Han är en av de tonsättare som betytt mest för vår musiks utveckling och han lämnade efter sig en musikskatt av odödliga mästerverk.

Genom musiken ställer Beethoven intima och djupgående frågor om sig själv och försöker definiera gränsen för vad han kan uttrycka.

Det här är musik som alltid kommer ligga vid människans framtidshorisont och därför angår oss alla.

Texter framförda av Johan Rabaeus:
Heiligenstadt-testamentet: Detta testamente hittades efter Beethovens död. Ingen förklaring har kunnat ges till varför han genomgående i skrivelsen utelämnat sin broder Johans namn.

Breven till ”den odödligt älskade”:
Dessa berömda brev hittades efter Beethovens död i ett lönnfack. Kring brevet har uppstått en hel litteratur där man försökt bestämma när och för vem det skrevs – men det är fortfarande en gåta….

Ur Niklas Rådströms pjäs om Beethoven: Dövheten

Ludvig van Beethoven – Grosse Fuge, Op. 133

Ludvig van Beethoven – Sonat Opus 27 nr. 2 i ciss-moll ”Månskenssonaten”

• Adagio sostenuto
• Allegretto – Trio
• Presto agitato

(pga. pandemin så har vi förinspelat Månskenssonaten som en del i detta program som framfördes även den 5 december)

Ludwig van Beethoven komponerade 1801 den sonat som kom att bli ett av de mest ikoniska pianoverken i modern tid: Månskenssonaten. Men för Beethoven hette den bara Sonat Opus 27 nr. 2 i ciss-moll med undertexten ”nästan som en fantasi”. Titeln tillkom någar år efter kompositörens död när den tyska poeten och musikkritikern Ludwig Rellstab liknade verket vid hur månskenet speglades i Vierwaldstättersjön i Schweiz. Liknelsen fastnade hos lyssnarna och förlagen har gett ut stycket under det namnet ända sedan dess.

Av sonatens tre satser är det den första som ger upphov till månskenskänslorna. Långsamma pulserande toner i ett enkelt ciss-moll-ackord över en tung bas som går stegvis nedåt. Stämningen sätts direkt. Efter några takter gör en melodi entré, men bara en signal på en och samma ton, som för att markera den ödesmättade laddningen. Ackordtonerna rullar på under melodin. Då och då skymtar hoppet i ett dur-ackord, men vi slussas alltid tillbaka till tungsinnet i moll. En skärande dissonans sticker ut, kan det vara smärtan i en olycklig kärlek? Beethoven dedikerade sonaten till den unge fröken Julie Guicciardi och det spekuleras kring om han själv var olyckligt förälskad i henne. Det får lämnas åt historien, men känslorna i musiken finns kvar för oss idag.